En i statistiken

Jag känner att jag vill dela med mig. Jag känner att jag vill förklara en del till mitt mående idag. Jag känner att det är viktigt att våga. Att visa att just du, som kanske just nyligen varit med om någonting hemskt, inte är ensam. Du är verkligen inte ensam. 

Som jag skriver i denna gästblogg om psykisk ohälsa (delat länken tidigare!) så blev jag våldtagen av min dåvarande pojkvän då jag var 13 år. 

Först vill jag påpeka. Han var 14 år just då. Han hade åkt 30 mil för att besöka mig då jag sov en helg hos kompisar. Under hela den dagen jagade han mig runt i lägenheten, han försökte hitta alla luckor han kunde för att pussa mig, krama mig och helt enkelt röra vid mig. De vi var med, mina kompisar, de skrattade. Tyckte det var roligt. Retades och skämtade med och om mig. Jag skrattade. Men… inombords? Jag skämdes, jag orkade inte säga ifrån. Jag… jag trodde det skulle vara såhär. 

Sedan då han skulle åka hem blev det lite stressigt i momentet att hinna till bussen. Han blev stressad, irriterad och butter. Näe jag och han gick mot bussen tog han mig åt sidan och menade på att jag inte hade gett honom det han ville den dagen. Han ville ha mer och menade på att jag bara retats med honom hela dagen då jag försökt ducka undan alla pussar och sådant. Men jag var inte redo. Han knuffade ner mig på marken. Starkare än mig. Ja, nu förstår ni vad som händer härnäst. Han våldtar mig. Öppen plats och allt. Sedan tvingar han mig att fortsätta med honom till hans buss. Han hade missat sin nyss men det stod en annan där som skulle åt samma håll. Visades sedan att han missade anslutningen pga detta och skyllde allt på mig. Mitt fel. Jag som fått honom att bli sen. 

Jag däremot. Skyndade tillbaka till mina  kompisar och hoppade direkt in i en dusch. Duschade länge. Grät mig ur allt. Ringde honom sedan via FÖC (telefonförmedling mellan texttelefon och vanlig taltelegon) och sa att det var slut. Ville aldrig höra av honom igen. 

Därifrån kommer mycket av mitt dåliga mående, dåliga självförtroende och alla tankar kring mitt utseende och vikt/mat. 


Hur hjälper jag mig själv?

Jag är inte en sådan som kan prata med en främling angående mitt mående. Eller inte hos en främling som har det som jobb om jag säger så. Så istället sitter jag där och är tyst eller mumlar att allt är bra. Mitt förtroende för vårdens psykologer och kuratorer är i botten ärligt talat. Men jag har en nära vän/förebild som jag pratar med. Som känt mig sedan jag började skolan som 6 åring. Den här personen vet hur jag är och vem jag är. Hur jag mår och hur jag reagerar på olika saker. Den här personen har sett mig i alla dess olika skepnader. Så den personen har jag dom bollplank. 

Men jag skriver också. Jag skriver massor. I bloggen och i olika dagböcker. På det sättet bearbetar jag saker och ting. Jag bearbetar sorgen efter pappa genom att skriva av mig den. Jag pratar också mycket med mamma, med mina syskon och sådant. Men jag pratar också med Gud. Det är därifrån jag får min styrka tror jag. Det är därifrån jag får ”inspiration” till att läsa Bibeln och hitta bibelord som ger mig styrka och det blir ungefär som att jag använder de som en ”krycka” för att stödja mig på när mina egna ben inte håller. 

 Jag släktforskar också. Dels kommer jag närmare pappa men även mig själv. Hur kom det sig att jag är sådanhär? Hur agerade mina förfäder i livet. Vad hände med dem och lite sådant. 

Men ibland.. Ibland gräver jag ner mig i allt för en dag eller två för att sedan bara säga åt mig att jag är fjollig. 

Jag har också märkt att när jag har ägglossning blir jag mer deppig än annars. Och så dagarna innan mensen ska komma. Så där har jag också lite förvarning om hur läget kan komma att vara rent psykiskt. Så då tillåter jag mig att vara nere för att sedan ”rycka upp” mig. Även P-plåster gjorde mig mer nere än annars. Så dem har jag slutat med. 

Men det som får mig att skratta högst. Det är ändå barnen. Att se dem leka ihop. Att se dem hjälpa varandra. Att höra deras skratt klinga över allt annat ljud. Det är som balsam för själen. 

Att vara jag

Jag vågar oftast inte. Att visa vem jag är alltså. Det är väldigt känsligt för mig. Allt detta med hur jag mår. Hur jag ser ut. Vad jag väger. Vad folk tror och tycker om mig. Ja allt sådant. Det blir känsligt och jag tar mycket så otroligt personligt att jag bara gräver ner mig i det. Jag går omkring i veckor, månader och till och med ÅR och funderar på vad jag gjort för fel i olika situationer. Och i och med att det är så känsligt så spelar jag ofta teater. Jag vill inte visa hur jag mår. Vill inte känna att jag blir en belastning. Vill inte bli en börda för någon.

Jag spelar ofta teater. Och då det blir för jobbigt går jag undan. Går undan och försöker varva ner, hitta någon som jag kan prata med som VET. Eller helt enkelt bara låta allt sjunka in för tillfället. Just nu är jag i en svacka. Det märks i bloggen. Färre inlägg. Ytligare inlägg. Jag vet att jag borde skriva inlägg och vill skriva. Men det är svårt. Det är svårt att var så glad och uppåt i alla inlägg. Det är ju inte den känslan jag har just nu.

Jag är låg. Jag är nere och dyster. Jag vet inte riktigt hur jag ska ta mig uppför. Genom tunneln. Till ljuset. Till glädjen. Men det kommer väl. Men inte nu. Nu är det jobbigt ett tag. (Och tänk att jag vågar skriva detta! Blotta mig så.) 


Min psykiska ohälsa 

Jag har ifjol, när Ebba var ett halvår gammal ungefär, gästbloggat hos en annan bloggare. Hittade dit idag igen. Läste igenom min text. Och allt slog mig igen. Saknaden. Sorgen. Ilskan. Ensamheten. Men också kärleken för barnen. Vilka det är som ställt upp och ännu orkar lyssna på mig. 


Mitt inlägg som jag skrev som gästbloggare? Det finner du HÄR… 

En liten paus 

Nu har jag min efterlängtade rast på jobbet. Sitter ensam i ett personalrum, har med mina trådlösa hörlurar och lyssnar på lovsång. Stärkande musik. Har en colaflaska med mig också. Det behövs, få den där lilla ”kicken” som gör att jag får ett normalt humör igen. Idag jobbar jag till 14, sedan har jag helg. Just nu är den riktigt efterlängtad. Få mysa med barnen och verkligen bara få vara. 


Det här bibelordet är verkligen något som får mer och mer fotfäste i mitt liv. Att Gud är med mig, lilla mig… Att han verkligen vill vara en del av mitt liv. Det är skönt att ha den visdomen, den känslan av närhet. 

Kvällspromenad

Blev en skön promenad med Ebba igårkväll. Hon ville både åka vagnen men även gå vissa sträckor. Jag älskar den här tösen så oändligt mycket och anser att hon kompletterade vår familj så otroligt bra. Det var även skönt att komma ut en stund sådär just för alla känslostormar som varit igår, med tanke på vilken dag det var.. 

Mobilen och sociala medier 

Jag är mobilberoende. Det vet jag om, jag har insett det och jag gör vad jag kan för att minska på det ”onödiga” användandet. Med onödigt användande menar jag tex att titta på mobilen varannan minut (ofta ännu mer än så!) för att se om någon har skrivit någonting någonstans. Jag ser till att vara anträffbar hela tiden. Jag blir nådd när som helst i princip. 

Jag svarar på sms direkt, jag tar alla telefonsamtal direkt och liknande. Det tar på krafterna, energin blir tudelad på något sätt. Så… i sommar har jag gett mig själv en liten utmaning. 

Minska på mobilanvändandet. 

  • Detta ska jag göra genom att ta bort notiser för alla appar i princip. Bara ha kvar notiser för telefonsamtal – dvs sms kommer inte längre att få prioritet för mig. Jag svarar då jag har tid, inte på sekunden varje gång. 
  • Kommer lägga den på ett ställe i lägenheten, vilket kommer göra att jag  måste avbryta något för att gå dit, villet kommer resultera i att jag måste medvetet välja.
  • Att lägga vissa nummer som favoriter, och det är dessa samtal som kommer att gå genom. Andra nummer kommer att prioriteras bort. Inte för att de betyder mindre för mig, utan för att jag måste inse att tiden är värdefull. 

Inställda planer

Kryssningen blir inte av. Vi skulle ha satt oss på tåget om cirka 3 timmar. Men så blir det inte nu. Hade sådan ångest över det beslutet igår eftermiddag. Slutade med att jag avbokade den. Jag fick sådan ångest att jag grät och visste varken ut eller in. Frågade barnen och även deras pappa. Barnen sa nej till kryssningen och ja till Leos lekland. Och det var tack vare tjejernas vilja till att göra annat som gjorde att jag valde att avboka i slutändan. 

Att mysa igår eftermiddag på stranden med min vän Esther. Det gjorde ändå att beslutet kändes lite lättare att ”acceptera” på ett sätt. Och så ska vi bara städa lite här hemma, duscha lite snabbt innan vi åker mot Leos. Eller så städar vi bara idag och tar Leos lekland imorgon. Blir nog bra hur vi än gör. 

Status på livet 

Arbetsintervjun: Fick samtal från damen som intervjuade mig. De valde tyvärr en annan kandidat till jobbet. Bara att söka vidare! 

Psykiska ohälsan: Jag har en del issues att jobba med, helt klart. Tuffa beslut som kommer vara svinjobbiga men nödvändiga att ta. 

Micke: Åker bort idag igen. Borta i 1,5 vecka nu ungefär. Tjejerna kommer att sakna honom riktigt mycket. 

Jobb: Sommarjobbet startar på måndag, då startar även tjejernas första sommar med  nattis. Känns inte optimalt för fem öre men vad gör man inte? Men det känns riktigt fel med det här upplägget måste jag säga. Jag vill ju ha dem hemma hos mig. Kommer gråta de nätter vi är ifrån varandra. 

Kryssningen: Närmar sig med stormsteg, imorgon åker vi! Längtar massor att komma ifrån lite nu. Jag och tjejerna. Det behöver vi. Midsommar firar vi alltså på kryssningen och sedan med tåg hem igen. 

Under dina vingars beskydd 

Ibland behöver man beskydd, någon som omsluter en och låter en ramla mot sig för att fånga upp personen. Ibland behöver man få ta skydd under vingarna helt enkelt.

Jag har, äntligen, fått tag i texten till en låt jag grunnat på sedan början på helgen. Fick texten tillskickat från låtskrivaren himself för att vara riktigt ärlig. Finns inte en inspelning liggandes ute men han var schysst nog att skicka en enkel inspelning till mig. Men tänkte dela med mig av texten till er… 

Den här låten drog mig genast 10 år tillbaka i tiden då jag stod nedanför lovsångsteamet och tecknade denna på teckenspråk, hur jag även lät tårarna rinna nedför kinderna och känna Guds närvaro på just det mötet, i det ögonblicket. Nu, mer än någonsin, är det Guds närvaro jag behöver känna igen. Som jag behöver förlita mig på. Den här låten påminde mig om det. Gav mig mera styrka, hopp och förtröstan om att man tar sig igenom mörket – men inte ensam. Aldrig ensam.  


Vers: Bort från mörkret har jag flytt
Du lyfte mig nu är jag trygg
Under dina vingars beskydd
Nu kan inget skada mig
Om jag faller faller jag mot Dig
All Din nåd den omsluter mig
Om natten så gästar gråt men om morgonen kommer jubel

Ref: Du förvandlade min klagan till dans
Du tog av mig sorgens dräkt
Och du klädde mig i glädje
Min lovsång den ska aldrig tysta mer


Text och musik: @Johan Lager