Livet som maskrosbarn

Jag kan ärligt talat säga redan nu att jag knappt minns att pappa faktiskt varit i sitt missbruk. Jag kan ärligt talat säga att jag inte minns något konkret innan jag var 6-7 år gammal. Varför vet jag inte riktigt, kanske en försvarsmekanism? Däremot minns jag och är tacksam för alla från LP-verksamheten, som stöttat pappa men även mamma och funnits för oss barn. Jag är glad och tacksam för alla som haft hela familjen i böner och tankar genom åren.  
Men, pappa hade en strulig barndom med en pappa som hela tiden var sträng mot honom och som till och med bussade hundarna på honom en kväll då han kom hem. Han började väldigt tidigt just med alkoholen. Tror redan vid 13 års ålder var han fast i detta. Han blev placerad i fosterhem ett tag vet jag. (Detta var något som på ett sätt förföljde honom, varför var det bara han av 6 syskon som blev placerad?) 

När han träffade min mamma hade han bara något år innan varit förlovad och troligtvis sambo med en kvinna (och då även blivit bonuspappa åt hennes son, i några år.). Den kvinnan dog helt plötsligt. Sonen blev bortaplacerad trots pappas ihärdiga kamp för att få ha honom hos sig. Det var ju som hans egna son.

Han var fast i missbruket även då han träffade mamma. Men genast då han såg henne sa han till en kompis: ”Henne ska jag gifta mig med.” och så blev det, cirka tre år senare gifte de sig. Och då hade de redan fått min storasyster Catarina. Mamma var gravid med mig vid bröllopet.


Pappa kom in på ett behandlingshem inom LP-verksamhetens regi. Familjen bodde då också där. Men vid ett bakslag av ren teknaliteter och missförstånd åkte pappa därifrån och blev för ett halvår placerad i ett annat behandlingshem inom LP. Där fick inte vi i familjen bo tillsammans med honom. Därigenom har vi fått våra närmaste familjevänner och förtrogna förebedjare. Helt enkelt folk som förstår situationen på en helt annan nivå än vad folk som aldrig varit i sådan situation någonsin kan göra.
Han tog sin sista droppe alkohol 1994, när jag var cirka 4 år gammal. Men han sa långt efter (bara för något år sedan) att suget fanns kvar. Och skulle han ens ta minsta lilla droppe alkohol skulle han vara tillbaka i skiten igen. Det visste han. Så det var noll alkohol för hans del. Det betyder att han klarade av att hålla sig nykter i 22 år, fram tills hans död. Men det kostade..

Sotis, saknar dig 

Det är nu fyra år sedan som Sotis dog. Det var vår katt. Hon fanns hos Micke då jag flyttade in men blev direkt ”min” katt då det var mig hon tydde sig till. Låg alltid hos mig. Alltid beskyddande då jag var gravid med Samantha. Alltid så mysig. Spinnandes så man klappade henne. Kurrandet som man hörde då man kliade henne bakom örat… Sotis blev 15 år gammal. En hög ålder, även för en katt. Hon var döv men helt underbar ändå. Hon… hon var bäst på att visa tillgivenhet. Älskade katt. 

Saknar dig Sotis. Tack för de fina åren vi hade ihop. 

Kvällspromenad

Blev en skön promenad med Ebba igårkväll. Hon ville både åka vagnen men även gå vissa sträckor. Jag älskar den här tösen så oändligt mycket och anser att hon kompletterade vår familj så otroligt bra. Det var även skönt att komma ut en stund sådär just för alla känslostormar som varit igår, med tanke på vilken dag det var.. 

Sista kramennågonsin 

Idag, för fyra år sedan, är det sista gången som jag kramade om min pappa. Andra och sista gången Samantha fick vara i hans famn. Sista gången som vi träffades. Jag… jag saknar honom så otroligt mycket. Det är över ett år sedan han dog men samtidigt… Känslan av saknaden och sorgen är lika stor än. Smärtan av förlusten är ofantlig. Tårarna rinner nedför kinderna och jag är knäckt. Än en gång slås jag av alla känslor. Saknaden. Sorgen. Besvikelsen över att inte hunnit ta farväl på riktigt. Inte fått ge dig en sista kram. Inte heller fick jag möjligheten att se dig efter att du dött, för ett sista farväl. På så sätt känns allt overkligt. Mer… som en dröm alltihop.