Mutor, hot och kränkningar 

Som jag skrev igår anser jag att mutor, hot och kränkningar av barn ingår i samma kategori. Jag menar på att man kan komma på lösningar på helt andra sätt. Att tex komma med mutor såsom en förhöjd veckopeng om man gör mer hushållssysslor, glass om man gör si eller presenter om man gör så… Jag ser inte det som en positiv sak – i längden. Det kan göra att barnet i slutändan förväntar sig att alltid få en sak/pengar för att han/hon går ut med soporna – tillexempel. Anser att hushållssysslor är något man ska göra för att man vill det, för att man vill hålla det fint och trevligt för sig själv och de andra som man bor tillsammans med. 

Att tvinga någon ser jag inte som ett alternativ – om det verkligen inte är nödvändigt för tex hälsan (mediciner). Men är det något man måste ta så brukar jag leka och få det att ändå bli något okej att göra. Att inte få det till ett trauma. Dvs jag pratar mycket om det, med det barnet det gäller, jag ger barnet alternativ till hur medicinen ska tas, var det ska tas (ex i tv-rummet eller i köket osv), vem som ska ge medicinen och liknande. Allt för att det ska kännas okej för barnet. 

I augusti ska Samantha börja med tillväxthormon i sprutform. Hon är rädd för sprutor efter en dålig tidigare erfarenhet. Men, därför är det bra att vi varit på lekterapin, jag har hittat mina sprutor jag hade som barn och dessutom har hon själv fått välja vilken sorts spruta hon ska ha. Vi leker med min gamla spruta, ibland är det hon som ”ger” mig sprutan och ibland tvärtom.  Hon har börjat tycka att det är okej faktiskt. Och vi kommer fortsätta jobba med detta framöver. Då blir det inte ett tvång för henne, utan hon tar den för att hon vill och vet att det blir bra för henne om hon tar den. 

Att kränka barnen 

Jag fattar inte vad det är för fel på folk. Är mobbning och kränkning verkligen något som man ska tillämpa i barnuppfostran?! Absolut inte säger jag… Men ändå pågår detta hela tiden, överallt och jag blir tokig!

  • ”Äter du inte upp får du ingen efterrätt.”
  • 
”Äter du inte så kan du inte bli stor och stark. Då kommer du alltid vara liten som en bebis.”

  • ”Bara bebisar slamsar med maten sådär.”
  • ”Ät upp nu och visa att du är stor.”
  • ”Du får inte gå ifrån bordet förrän du har ätit klart.”
  • ”Du skulle få sova över hos mig när du blev större men om du inte äter så blir du ju aldrig större.”
  • ”Det blir ingen välling ikväll om du inte äter upp nu.”
  • 
”Jag hade tänkt att ni skulle få glass efter maten. Nu får bara X och Y glass men inte du.”
  • Kom igen nu, visa att du kan äta. jag tror inte att du kan, kan du?!” (Negativ betoning)
  • ”Va?! Ska inte du äta upp?! Vad är du för en bebis?!” 

Dessa och en hel bunt till med kommentarer får Samantha och Mary höra av människor i deras närhet som jag numer bara känner stress över att äta tillsammans med. För vad ger detta för bild till tjejerna? Tvång till att göra något de inte vill, hot om konsekvenser som kan bli helt orimliga och kränkningar i samband med måltider – där de haft stora problem med att faktiskt få i sig tillräckligt. 


De har själva kommit på en lösning – att leka att de har en tävling. Och applådera då ena har ätit lite. De har roligt, maten slinker ner lite lättare. Och de har framförallt ingen press på dem att de måste äta upp. Jag blir också involverad i tävlingen och får också applåder. Och känner själv vilken glädje som fylls inom mig när man fokuserar på det positiva istället. När man ser barnet ifråga och inte vad andra tycker och tänker om allt. 

Ett bra sätt att tänka kring barn och deras matintag är detta: ”Jag bestämmer vad barnen ska äta men de bestämmer hur mycket de ska äta.”. Det känns bra för mig att tänka i de banorna. Jag tror verkligen inte man kan tvinga dem till att äta. Det bara låser sig för mina tjejer när de får order till att äta eller känner av stresspåtryckningar.